På nyhetskonferensen fick vi i uppgift att ta fram en trolig händelse under 2011.
Jag kom sist i tävlingen.

Efter två års tågpendlande och idogt stjälande kostade jag på mig att skryta lite på mitt badrumsskåp.

Dags att återknyta bekantskapen med vår livsstilsbloggare Nicke från Hisingen Homestyle.
I dag blir det matlagning.

Mat är en stor passion, eller ja, det är ju nödvändigt att äta.
Ofta känner man ju att man inte riktigt orkar lägga ned tid och kraft på en brakmiddag mitt i veckan, när jobb, käring och ungar brötar på som värst. Men, säger jag, ta den tiden ibland! Det förhöjer så mycket att laga något gott och få vara kreativ i både tillagning och servering.

I dag bjuder jag på min favorit som garanterat ger lyxkänsla i den grå vardagen: blodpudding med bacon och lingon. Näringsrikt och med himmelsk smak.
Gör så här: Köp blodpudding (brukar köpa Geas, den har den rätta halvcirkelformen).
Skiva i centimetertjocka skivor, och ät en ostekt för att reta aptiten.
Sleva i smör (INTE någon jävla olivolja) och stek tills de blir svarta på båda sidorna.

 Fräs din lille jävel, fräs!!

Ta fram bacon. För att piffa till det brukar jag klippa den i små bitar, så det liksom blir lite att jobba med till serveringen.
Stek den hårt, när köket är inlindat i en Lützenliknande dimma av stekos har du rätt nivå.

Nu – den ibland förbisedda detaljen uppläggning.
Lägg blodpuddingen i ett snyggt mönster och strössla med baconbitarna. Toppa med att blaffa på lingonsylt (Jag använder Bob:s, gillar inte sånt där ekologiskt).

Mmmmmyyyssssss.

Tja, vad återstår att säga?
Ät och njut!

– Gråt inte, här ska vi bygga en bro till Hisingen.

Det är rönen som kan välta en hel religion.
Jesus omgav sig inte alls med tolv lärjungar – i stället släpade han på ett dussin Lärje-ungar.

Avslöjandet orsakar chock i många religiösa kretsar. Bara tanken på att Jesus från Nasaret inte alls umgicks med fromma elever utan förortskids från Göteborg svindlar.
– Det verkar troligt att Jesus var någon form av tidig fritidspedagog som hade ansvar för den här gruppen med lite stökiga ungdomar, säger religionshistorikern Dave Hutchinson vid Oxfords universitet, som lanserar teorin efter att ha tolkat gamla bibelskrifter.
– De hade basarer, street dance-uppvisningar och föreläste i skolor. Jesus och Lärje-ungarna blev ett begrepp, som sedan förvanskades och blev till ordet lärjungar.

Hur fick Jesus, bosatt i Palestina, kontakt med tonåringar från Angered?
– Det är en knivig fråga, men man vet att så kallade ”värstingresor” – där unga fick segla i Medelhavet – förekom. Jesus kan ha varit aktiv i någon slags välkomstkommitté på den arrangerande sidan. Vi har till exempel hittat inskriptioner i stenplattor som tyder på att han var med och startade en lokalavdelning av ”Non smoking generation” i Betlehem, säger Hutchinson.
– Vi vet ju alla hur han levde under parollen ”låt barnen komma till mig”. Hörde han då att det var tufft i Lärjedalen, ja då kan han ha ordnat ett miljöombyte. Sådan var han.

Påven Bendikt XVI har ännu inte velat uttala sig om teorin, men ryktet säger att han överväger att byta namn på Jesus berömda Bergspredikan till “Rannebergspredikan”.

Det är som jag alltid har sagt, inget slår Göteborg. 

Det är bara att fråga Dr. Kevin Brown som jobbar på UBS Investment Bank i London. Även om han verkar ha något ospecificerade arbetsuppgifter är det tvivelsutan en karl med många järn i elden.
Häromdagen kontaktade han mig via mejl och ville ha diverse personlig information, som kontonummer och adress, för en liten transaktion. Liten och liten förresten. Vi talar om 15,4 miljoner brittiska pund. 
Dr. Brown motiverar kontakten med mig så här: “Vid valet av kontakt jag är upphetsad av geografisk karaktär av var du bor”. 
Det räcker alltså med att bo i Göteborg för att få ett hisnande belopp insatt på sitt konto. Helt klart en betydande variabel när du ska välja bostadsort.
Här har vi en man som uppenbarligen blir mer upphetsad av Göteborg än låt säga ett vårigt Rom eller ett Rio i karnevalyra.
Göteborgs Stad borde använda den givmilde investeraren i sin marknadsföring: “Göteborg – Dr. Browns val”. 

Visste du att…

…72 procent av alla svenska kvinnor i åldern 18-49 har tagit tuffa studiofoton och använt som profilbild i sociala medier?

…53 procent av de svenska kvinnor som betecknar sig som ”intellektuella” någon gång tagit foton på sig själva med plutande rödmålade läppar i shabby chic-miljö?

                            
                                 Bra försök – men tyvärr, Lasse.

…92,5 procent av alla iPad-ägande män i medie- och reklambranschen någon gång upplevt oförutsedda (men välkomna) sexuella känslor vid användandet av sin pryl?

…63 procent av de som lägger mer än fem minuter om dagen på att berätta om sitt förakt för Melodifestivalen ofta gråter i smyg för att de känner sig ensamma?

Efter en “själavårdande” resa till Förenade Arabemiraten ville min psykolog bestämt veta mer om landet och mina intryck. Du måste lära dig att kommunicera och formulera din känslor Pierre. Ungefär så.
Hon kanske hoppades på en utläggning om maten, sanddynerna och mötet med en främmande kultur. Vad vet jag.
När jag sitter i plyschstolen slår det mig plötsligt. Herregud, det enda jag saknar är arabernas toaletter. Annars är Dubai precis som Degerfors, fast annorlunda.
– På hotellet fanns ett duschmunstycke vid toaletten. Ja man kunde helt enkelt spola rent huset på ort och ställe utan att behöva hasa sig till en bidé med risk för att det blir kladdigt på låren och grejer, berättade jag uppspelt och fortsatte:
– Jag måste köpa en sån där anordning, det är det enda jag tänker på. Allt annat kan kvitta.
Min entusiasm möttes av kompakt tystnad. Psykologen mumlade “inga framsteg alls” och tog uppenbarligen det säkra före det osäkra.
Jag fick en ny laddning valium.

I samarbete med livsstilsbloggaren ”Nicke” kan Utsocknes med jämna mellanrum publicera inlägg om inredning, mode och livsstil under vinjetten Hisingen homestyle.
Mycket nöje!

——————————————————————————————————————

Halloj, Niklas heter jag, bloggar om heminredning och livsstil här från huset på Hisingen. Blir väl inte lika puttinuttigt och tetigt som töserna i Majorna och Haga som fotar muffins och målar allt i vitt, men nåt åt det hållet.
I alla fall, i dag blir det lite om kaffe och grannsamvaro.
Var över hos Janne, min granne (avsiktligt rim), och fick mig en kopp. Han har skaffat sig en fin pjäs (och då menar jag inte hans nya käring Praphanpit, grattis till det din jävel), utan han gjorde en deal med jobbet och fick ta hem deras gamla kaffemaskin. Fast mest gör han Nescafé och använder varmvattenfunktionen. Hur som är det en fin och praktisk grej och det inspirerar mig att ”piffa” till mitt hem med en likadan.
                             
                              Naaaw, måste ha!

Janne har blivit lite världsvan sen han var i Thailand och serverar kaffe i glas. Det är en rätt fräck och mysig grej. Som jag nog inte kommer ta till mig.

                                            
                                                Gött.

En annan bra grej med Janne är att hans fassa är kompis med Glenn Hyséns fassa, så jag ska få hans nummer. Tänkte be Glenn komma och föreläsa på min pojks dagis. De är ju bara fem år, men jag tycker de behöver förebilder tidigt i livet. Ett par sköna historier från Blåvitts omklädningsrum tror jag kan leda ungarna på rätt köl.

Det var allt från Hisingen den här gången, ut och inspireras nu när ni ser hur lätt det är att göra gött kaffe och få lite Pariskänsla även fast man är hemma.
Nästa gång ska jag skriva om kläder eller verktyg. Ska kanske köpa ny kompressor.
Ha det gott.
/”Nicke”.

                         
                            Skit i körven – det här ska handla om mig! [Bild: SR]

P3 SÖKER NY PROGRAMLEDARE!
Vi behöver en ny programledare till ännu ett program som sätter det planlösa tjatet i första rummet. Vi söker både tjejer och killar!

*Pratar du som en tonårstjej?
*Har du en kompis du kan bjuda in och som du kan prata internt med större delen av programtiden?
*Gillar du att ta upp aktuella ämnen, ignorera dem och svänga över till att berätta om dig själv i stället?
*Älskar du att namedroppa ”nördiga” intressen, tv-serier och filmer så du framstår som en ”skön” person?
*Får du rysningar av välbehag varje gång du får använda ordet ”populärkultur”?
*Ser du det som naturligt att förminska ett inbjudet intervjuobjekt till bakgrundskuliss för dina egna personliga betraktelser och livshistorier?

Då är du något för oss!
Maila din ansökan till narcissistjournalist@p3.sr.se

Ögonblicket när Oskar Linnros berättar för Daniel Adams-Ray att han lämnar Snook och satsar på solokarriären.

Man stöter på dem i bland, de pretentiösa typerna.
Inom journalistbranschen dräller det av dem bland studenterna, de som ännu lever i en idealistisk dröm där det enda som gäller är att skriva för DN, helst kulturen eller någon annan fri sida. Just det, skriva för, inte jobba på. Det låter så vulgärt annars.
Jag träffade en gång en sådan person på en fest.
Hon höll hov och berättade om sin praktik på den stora tidningen. Hon hade fått göra en ”fri” serie för något av alla dessa uppslag med långrandiga texter utan någon särskild relevans. Det var en serie om fantasier och hon fick skriva många, många tecken om medelålders kvinnor och mäns drömmar om att flyga, segla runt jorden, måla på Österlen och vad nu välbärgade storstadsbor vill göra. Hon skrev givetvis med ett underbart språk, enligt henne själv.
Resten av utbildningen var nu bara en formsak innan hon, med sin unika talang, skulle försörja sig som skribent (inte journalist, det låter så vulgärt) åt de stora morgontidningarna.
Själv hade jag just fått fast jobb på en gratistidning, vilket jag nämnde lite i förbigående. Det var så klart inte värt vatten för den världsvana studenten. Skriva korta nyhetstexter? Gud så platt! I en gratistidning? Kulturskymning! Skribentaspiranten ägnade en stund åt att berätta för mig – och alla andra – hur illa detta var. Hur illa det var att inte alla texter i tidningarna sträckte sig över fyra sidor och handlade om ingenting, till glädje bara för skribenten själv. Att jobba på en snaskig tabloid och skriva om gulliga djur och mord, som jag också gjort, det rös hon bara åt.
Jag protesterade, men när jag insåg att det var lönlöst började jag i stället le i mjugg. För jag visste att hon snart skulle ut på arbetsmarknaden och få sina illusioner krossade.
Efter festen såg jag inte till henne på länge. Kanske hade hon i alla fall fått börja skriva för någon tidning jag inte läste. Kanske hade hon fått rätt ändå.
Men.
En regnig höstdag slog jag upp en kvällstidning och hittade en mycket liten notis. Den hade rubriken ”Snablar – vilken vurpa” och handlade om en elefant som ramlat ned i ett dike i Indien. Under stod “skribentens” namn.
Mina mungipor strävade uppåt, jag glömde regnet och kände värmen sprida sig i bröstet. 

Arbetsförmedlingen har utsett en jobbcoach till mig. De tyckte jag såg lite hängig ut. Vid första mötet deklarerade coachen Hans-Jörgen att egenföretagare, det är framtiden det.
Tja, svarade jag. Vad baserar du det på?
Hans-Jörgen rynkade på ögonbrynen. Känner du till Gunde Svan, den gamle skidåkaren?
Ja, jo, hurså?
Det är egenföretagare det!
Jagar inte han franska dvärgar på nåt jävla fort ute i Atlanten?, inflikade jag.
Hans-Jörgen skakade med huvudet, nu skriver du ner en lista på saker som du vill syssla med som egenföretagare och mejlar mig.
Sagt och gjort.
 

Hej Hans-Jörgen
Jag har tänkt och tänkt. Nu vet jag äntligen vad jag vill göra. Utveckla ett ätbart lösskägg.
Jag vet inte hur många gånger som jag har varit ute sent på krogen och velat beställa fyllemat men så är köket stängt. Förstås. Medan jag står där med en fruktansvärd hunger brukar samma tanke mala “tänk om jag kunde käka mitt eget lösskägg!”
Det hade löst allt, och jag måste erkänna att jag vid något tillfälle fallit för frestelsen och tuggat på lösskägget. Men tro mig, det smakar kloak.
Det är hög tid att någon äntligen utvecklar ett smarrigt ätbart lösskägg… och tjänar miljoner på kuppen.

Förslaget väckte inte någon större entusiasm.

Hej Pierre
Jag har bett arbetsförmedlingen att utse en ny jobbcoach åt dig.

Vänligen Hans-Jörgen

                    
                                                                                              Bild: Kroppsnytt

Utsocknes kan i dag – exklusivt – presentera ett utdrag ur Fadde Darwichs dagbok från fängelsevistelsen. Publiceringstillstånd har getts i utbyte mot Linda Thelenius (Rosing) nya telefonnummer och att vi lovat lyssna på Faddes nya stand up-material.

07.00. Vaknar. Tänker på Linda Rosing. Eller Thelenius heter hon väl nu.
07.30. Frukost. O’boy!
08.00. Träning! Tar 480 kilo i benpress.
11.00. Tänker på Linda Rosing. På den tiden var jag stor.
12.00. Lunch! O’boy!
13.00. Tränar ryggmuskler. 480 kilo där också. Nej förresten, 550.
16.00. Tränar ringmuskeln. (Bajsar alltså ;))
17.00. Slår Lindas nummer. Raderar igen.
17.01. Slår Lindas nummer. Lägger på efter två signaler.
17.02. Slår Lindas nummer. Lägger på när hon svarar.
17.45. Skriver krönika till Kroppsnytt. Svårt att välja ämne, till slut blev det kroppen.
18.00. Middag. Toffee. Tofu.
19.30. Gråter.
22.00. Tar ett vågat foto med mobilen. Skickar till Linda.
22.01. Drar i väg bilden till alla i telefonboken.
23.00. Läser Kroppsnytt. Den handlar mest om kroppen. Nyheter och sånt.
23.15. Natti!

Det var ett år sen senast.
Jag trodde jag klarat mig. Jag har noga sett mig för när jag gått över gatan, varit försiktig med att äta främmande mat och aldrig tagit emot hjälp av okända personer. Jag trodde jag lurat döden. Men det var fel.
Muhls har inte glömt. Muhls väntar på mig.
Alla fyra. Magnus, Birgitte och de där två med oläslig handstil.
Så, Muhls. Jag bryr mig inte längre. Ni vet uppenbarligen var jag finns.
Låt det bli en värdig kamp.