”Hur får möss mask?”
Det var min första fråga inom det svenska skolväsendet. Bara några timmar hade gått av den första dagen i lekis, fröknarna hade samlat oss i en ring för att hälsa välkomna.
De berättade om alla möjligheter som fanns, målarrum, slöjdrum (jag bestämde mig ögonblickligen för att tälja en Saab 96, men det blev aldrig så) och fruktstund.
Sedan avslutade fröken med att säga ”och har ni något ni undrar över, vad som helst, så är det bara att fråga oss!”.
Min chans hade kommit.
Jag hade förstått att katterna därhemma fick mask av att äta möss, det hade mamma och pappa berättat. Men hur mössen i sin tur drabbades av parasiterna, hade de inte kunnat, eller kanske snarare inte orkat, svara på.
Därför var mina förhoppningar stora på skolan, här skulle jag få svar på allt jag undrade.
Följaktligen räckte jag upp handen och ställde frågan.
Fröken tystnade, skruvade lite på sig och sa ”Ja, det vill du veta ja. Det kanske vi kan prata om någon gång”.
De andra barnen, varav vissa förmodligen aldrig funderat över något mer komplext än Frostiesreklamen på baksidan av Kalle Anka, tittade tomt ut i luften. Ingen stöttade mig.
Ett helt läsår gick, och saken togs aldrig upp. Jag bestämde mig för att aldrig mer vara vetgirig i skolan och tog så småningom studenten utan att ha frågat någonting på tolv år.
Så om ni orkat er ut på nätet och ser det här, Birgitta och Anne-Marie: jag undrar fortfarande.