Rusningstrafik vid Göteborgs central.
Ett helvete som vanligt. Få filer, många bilar, och idiotiska filbyten. Plötsligt vill en vit Opel in framför mig. Vi är jämsides, men den vill ändå in precis just där. Jag vägrar och tuffar på, utan att ta notis om föraren.
Men så ser jag hur det viftar till vänster om mig.
När jag vänder mig om ser jag ett bekant ansikte med ett lika bekant leende.
Det är Mark Levengood som sitter där, och ler med halvöppen mun och vidöppna ögon, som vanligt. Han vinkar och visar med handen hur han vill glida in i kön framför mig och vidare in till stationen. Hans ansiktsuttryck visar att han här ger mig chansen att tacka honom. För alla hans mustiga historier om sin finlandssvenska mormor. För alla gånger han lagt huvudet lite på sned och mjukt tilltalat sina tv-gäster som om de vore barn. För alla gånger han sagt något lustigt om sitt förhållande med Jonas. Det är det han visar mig - det gör väl inget om han tränger sig på ett vämjeligt sätt efter allt han gett oss? Det är klart att jag ska släppa fram Mark.
I helvete heller.
Jag gasar på tillräckligt för att hindra honom att nå sin avfart och lämnar honom sedan snabbt bakom mig. Mark Levengood missar sin avfart.
I backspegeln ser jag hur han skriker och slår båda knytnävarna i ratten.
Inom mig sprider sig värme.