I mellanstadiet var klassens killar fruktansvärt intresserade av ishockey och att skriva autografer. Så fort chansen kom lämnades proven in med ”David Gretzky” och liknande hädelser på namnraden.
Så också på den traditionsenliga teckningsmappen, som vid varje terminsslut skulle tillverkas så man kunde ta hem sina teckningar.  I någon form av avancerat tjäderspel kom vi på att alla killar skulle skriva sitt hockeynamn och sedan låta mappen gå runt bland tjejerna i klassen. De skulle sedan få välja vems efternamn de ville ha och skriva till sitt. Ett slags avsiktsförklaring pojke och flicka emellan.
Skrivandet gick på högvarv. Björn Lemieux, Mikael Coffey, Claes Loob och så vidare.
Men de andra killarna studsade när de såg min signatur.
– Erik Lennerhov? Var spelar han?
– Ullared.
– Allsvenskan? Division 1? NHL?
– Nej, alltså, han heter Boris och är affärsman. På Gekås. Han är ung och lovande och lär ta över hela klabbet en vacker dag. Han förstår att folk vill ha bra grejer till lågt pris. Man vill ju inte betala mer än nödvändigt för sina fryspåsar, eller hur?
Sju par ögon stirrade tomt på mig. Sedan fortsatte vi skicka runt mapparna.
Den enda som inte fick någon tjej var jag.