Man stöter på dem i bland, de pretentiösa typerna.
Inom journalistbranschen dräller det av dem bland studenterna, de som ännu lever i en idealistisk dröm där det enda som gäller är att skriva för DN, helst kulturen eller någon annan fri sida. Just det, skriva för, inte jobba på. Det låter så vulgärt annars.
Jag träffade en gång en sådan person på en fest.
Hon höll hov och berättade om sin praktik på den stora tidningen. Hon hade fått göra en ”fri” serie för något av alla dessa uppslag med långrandiga texter utan någon särskild relevans. Det var en serie om fantasier och hon fick skriva många, många tecken om medelålders kvinnor och mäns drömmar om att flyga, segla runt jorden, måla på Österlen och vad nu välbärgade storstadsbor vill göra. Hon skrev givetvis med ett underbart språk, enligt henne själv.
Resten av utbildningen var nu bara en formsak innan hon, med sin unika talang, skulle försörja sig som skribent (inte journalist, det låter så vulgärt) åt de stora morgontidningarna.
Själv hade jag just fått fast jobb på en gratistidning, vilket jag nämnde lite i förbigående. Det var så klart inte värt vatten för den världsvana studenten. Skriva korta nyhetstexter? Gud så platt! I en gratistidning? Kulturskymning! Skribentaspiranten ägnade en stund åt att berätta för mig – och alla andra – hur illa detta var. Hur illa det var att inte alla texter i tidningarna sträckte sig över fyra sidor och handlade om ingenting, till glädje bara för skribenten själv. Att jobba på en snaskig tabloid och skriva om gulliga djur och mord, som jag också gjort, det rös hon bara åt.
Jag protesterade, men när jag insåg att det var lönlöst började jag i stället le i mjugg. För jag visste att hon snart skulle ut på arbetsmarknaden och få sina illusioner krossade.
Efter festen såg jag inte till henne på länge. Kanske hade hon i alla fall fått börja skriva för någon tidning jag inte läste. Kanske hade hon fått rätt ändå.
Men.
En regnig höstdag slog jag upp en kvällstidning och hittade en mycket liten notis. Den hade rubriken ”Snablar – vilken vurpa” och handlade om en elefant som ramlat ned i ett dike i Indien. Under stod “skribentens” namn.
Mina mungipor strävade uppåt, jag glömde regnet och kände värmen sprida sig i bröstet.
