Dags att återknyta bekantskapen med vår livsstilsbloggare Nicke från Hisingen Homestyle.
I dag blir det matlagning.

Mat är en stor passion, eller ja, det är ju nödvändigt att äta.
Ofta känner man ju att man inte riktigt orkar lägga ned tid och kraft på en brakmiddag mitt i veckan, när jobb, käring och ungar brötar på som värst. Men, säger jag, ta den tiden ibland! Det förhöjer så mycket att laga något gott och få vara kreativ i både tillagning och servering.

I dag bjuder jag på min favorit som garanterat ger lyxkänsla i den grå vardagen: blodpudding med bacon och lingon. Näringsrikt och med himmelsk smak.
Gör så här: Köp blodpudding (brukar köpa Geas, den har den rätta halvcirkelformen).
Skiva i centimetertjocka skivor, och ät en ostekt för att reta aptiten.
Sleva i smör (INTE någon jävla olivolja) och stek tills de blir svarta på båda sidorna.

 Fräs din lille jävel, fräs!!

Ta fram bacon. För att piffa till det brukar jag klippa den i små bitar, så det liksom blir lite att jobba med till serveringen.
Stek den hårt, när köket är inlindat i en Lützenliknande dimma av stekos har du rätt nivå.

Nu – den ibland förbisedda detaljen uppläggning.
Lägg blodpuddingen i ett snyggt mönster och strössla med baconbitarna. Toppa med att blaffa på lingonsylt (Jag använder Bob:s, gillar inte sånt där ekologiskt).

Mmmmmyyyssssss.

Tja, vad återstår att säga?
Ät och njut!

Arbetsförmedlingen har utsett en jobbcoach till mig. De tyckte jag såg lite hängig ut. Vid första mötet deklarerade coachen Hans-Jörgen att egenföretagare, det är framtiden det.
Tja, svarade jag. Vad baserar du det på?
Hans-Jörgen rynkade på ögonbrynen. Känner du till Gunde Svan, den gamle skidåkaren?
Ja, jo, hurså?
Det är egenföretagare det!
Jagar inte han franska dvärgar på nåt jävla fort ute i Atlanten?, inflikade jag.
Hans-Jörgen skakade med huvudet, nu skriver du ner en lista på saker som du vill syssla med som egenföretagare och mejlar mig.
Sagt och gjort.

Hej Hans-Jörgen
Jag har tänkt och tänkt. Nu vet jag äntligen vad jag vill göra. Utveckla ett ätbart lösskägg.
Jag vet inte hur många gånger som jag har varit ute sent på krogen och velat beställa fyllemat men så är köket stängt. Förstås. Medan jag står där med en fruktansvärd hunger brukar samma tanke mala “tänk om jag kunde käka mitt eget lösskägg!”
Det hade löst allt, och jag måste erkänna att jag vid något tillfälle fallit för frestelsen och tuggat på lösskägget. Men tro mig, det smakar kloak.
Det är hög tid att någon äntligen utvecklar ett smarrigt ätbart lösskägg… och tjänar miljoner på kuppen.

Förslaget väckte inte någon större entusiasm.

Hej Pierre
Jag har bett arbetsförmedlingen att utse en ny jobbcoach åt dig.

Vänligen Hans-Jörgen

Jag försökte förklara att vetekli var precis lika lättätet som välling.
Men de vägrade ändå komma in på lunchen.

Allt började, i mitt tycke, oskyldigt.
Efter lunchen ställde jag min matlåda på tork i diskstället. När jag senare skulle hämta den var stället tomt. Nåväl, inget konstigt med det, det händer att folk tar fel. Jag fick den lysande idén att ta det moderna tekniksamhällets landvinningar till hjälp och skickade ut ett vänligt, småmuntert massmail om att det blivit ett litet fel och att jag vore tacksam för att få burken åter. Överdrivet trevligt, skulle jag vilja säga, för att inte verka som den gamla surkart jag är.
Därefter började det obehagliga.
Först kom de oskyldiga gliringarna från arbetskamraterna. ”Fick du tillbaka din burk?”, ”du verkade angelägen” och ”det måste varit en jävligt bra matlåda”. Jag log urskuldande och försökte förklara att det inte handlade om småsinthet, utan bara om att det var synd att bli av med den, så många lunchlådor har jag inte och det är ju enkelt åtgärdat.
Sedan kom chefen.
Han strök lite med pekfingret på skrivbordet, tittade ned på mig och sa:
– Jag hörde att vi haft burkproblem.
– Ja, men det är nog bara någon som förväxlat sin med min, svarade jag.
– Mmm. Kom in på mitt rum lite.
Där inne fick jag bli stående. Chefen hade tagit bort besöksstolen innan jag kom.
– Vi har ju ett policydokument där det står, och nu citerar jag, ”internmailen får endast användas för att dela för företaget nödvändig information medarbetare emellan”, slutcitat.
–  Ja.
– Det betyder alltså att vi inte vill ha något bitchande om plastlådor där. Att anklaga varandra för stöld sysslar vi inte med.
Jag svettades.
– Nej, jag… menade inte så, någon hade bara tagit fel och jag tänkte att det var enkelt att ordna så här. Det är en bra låda, den håller tätt i väskan, även om jag har med soppa. Jag ville bara att rätt ska vara rätt.
– Du. Dina folkhemsfloskler behåller du för dig själv.
– Men…
– Erik. Det är en burk. I plast. För matrester. Släpp det. Nu.
Resten av dagen jobbade jag från handikapptoaletten.
I dag tog jag lunchen med mig i en plastpåse för att inte reta någon. Tacoskalen hade gått sönder i väskan. Jag fick tårar i ögonen, men skyllde på löken.